Efterbete

I det förindustriella jordbruket nyttjades alla tillgängliga foderresurser hela tiden, så även höstens återväxt i ängsmark. Mycket av ängarna låg på bördigare jordar, ofta med lövträd och buskar. Ett så gott bete som sådan ängsmark hade att bjuda, reserverades för mjölkkor och ibland även dragdjur, framför allt då hästar. Lamm och getter, samt övriga nötkreatur m.m. hade inte i ängarna att göra utan fick nöja sig med magrare bete i hagar och på hedar. Det betyder att ett traditionellt skött änge har formats av bland annat långa tiders bete med framför allt nöt.

Dagens hårt drivna mjölkkor har inte i änget att göra. Det mest lämpliga är därför sinkor och kalvar. Även hästar kan gå bra, bara man är uppmärksam så att att de inte ger sig på att barka av träd. Lamm betar på ett annorlunda sätt, väljer ut späda örter och lämnar grövre gräs. Just på lite bördigare mark kan det på sikt leda till en grövre markväxtlighet. De påverkar dessutom buskar och träd på ett annorlunda sätt.

Tillskottsutfodring bör inte ske i änget, eftersom resultatet blir högre näringsnivåer i marken, med nässelsnår m.m. som följd. Har man därtill möjlighet att undvika avmaskning just när djuren efterbetar ängsmark, så är det ännu bättre: i dagens landskap är ängarna viktiga tillflyktsorter för en mängd småkryp och ”mack”.

 

Läs gärna mer om efterbete i Erik W. Ohlssons bok ”Det gotländska änget”.

 

 

 

Snausarve änge i Lau