Fagning

Allmänt

Fagningen är den mest tidsödande delen av den årliga skötseln. Genom att ta bort löv ser man till att gräsväxten inte hämmas på våren. Minst lika viktigt är att få bort nedfallna grenar och kvistar för att underlätta slåttern. Det går att börja så snart marken är torr nog att gå på, och lövet går att elda, men man brukar säga att det är dags när fagningsblomman, vitsippan, står i blom. Då har det spirande gräset lyft faget lite grand, och arbetet går lättare. Man säger att änget är fagningsgroet. Förr, när man hade stora arealer att sköta, kunde man hålla på med fagning från tidig vår till långt fram på försommaren.

Vanligast är att man eldar upp faget på plats. Det är olämpligt att elda ute i de öppna ytorna, bredsrummen. Där är höproduktionen som högst och örtrikedomen som störst. Helst bör man elda på några få fasta platser varje år, gärna vid snår eller på gamla stubbar som man på sikt vill bli av med. Förr eldade man ofta intill ekarna. Eftersom man inte fick fälla friska ekar, försökte man skada dem för att senare få tillåtelse att fälla dem. Idag eldar en del ängsbrukare inte alls, utan kör bort alltsammans.

Man behöver inte städa noggrant i alla vrår. Många småkryp gynnas om man till exempel låter löv och grenar i hasselbuskar ligga kvar.

Ängarna är naturligt väldigt olika arbetskrävande när det gäller fagning. Vissa är rika på träd och buskar, och kanske också stenar i form av t.ex. kämpgravar. Andra är mer öppna. Trädslagen har också betydelse. Traditionellt skattades ask, alm och hassel högt eftersom de multnar snabbt och återför näring till marken. Eklöv däremot innehåller ämnen som gör att de bryts ned långsamt, vilket innebär en mer krävande fagning.

Redskap

Den gotländska räfsan, reivu, är ett med stor omsorg tillverkat arbetsredskap. Skaftet, reivstaken, är av fur, och den tandbärande delen, tråiu, av ask. Räfsan ska ha två eller tre bågar av kornell eller rönn; och pinnar, reivtändar, av kornell, ask eller syren. Gårdens räfsor brukar målas med en viss färg, för att skilja dem från grannarnas.

Nils-Arvid Bringéus har gjort en noggrann beskrivning, publicerad i Gotländskt arkiv år 1963 – se här.

Idag finns ett antal olika sorters räfsor av metall eller plast att köpa. Om räfsan är tunn och lätt, men samtidigt stark och med långt skaft, går arbetet lättare. Man får prova sig fram tills man hittar vad man trivs med.

Maskiner

Om man använder maskiner till fagning är det viktiga att se till att man får samma resultat i markerna som man får av traditionella metoder. Det innebär t.ex. att man undviker metoder som finfördelar löven och låter dem ligga i en multnande massa i markerna. Man behöver också vara särskilt vaksam på risken för körspår, en typ av skador som läker väldigt långsamt.

Det finns olika typer av lövblåsar och lövsugar att tillgå. En liten film som demonstrerar en lite större lövsug finns här. Ett exempel på jämförelse mellan olika typer av mindre lövblåsar finns här.

Ekonomi & andra förutsättningar

Den ersättning som i normala fall finns att tillgå är Jordbruksverkets miljöersättningar. Om man sköter änget med fagning om våren och slåtter med höbärgning på sensommaren så kan man få ersättning för s.k. särskild skötsel. Ett mindre antal ängar ligger i områden som är skyddade enligt lag, och där har länsstyrelsen möjlighet att komplettera med särskilda skötselmedel. I enstaka fall kan det finnas någon fond eller liknande att söka pengar ur.

Det är till stor fördel om man kan ta hjälp med fagningen av skolbarn och skolungdomar. Se vidare ängskommitténs lärarhandledning. Andra möjligheter kan också finnas, t.ex. pensionärsföreningar.

 

Lärarhandledning

Ängskommittén har under våren 2015 tagit fram en lärarhandledning för fagning med skolelever, i samverkan med region Gotland, länsstyrelsen och Hembygdsförbundet. Förhoppningsvis kan den göra det lättare för alla som arbetar som lärare på Gotland att upprätthålla den här goda traditionen. Lärarhandledningen har även tryckts på papper, och delats ut till skolorna på Gotland. Fler exemplar finns hos Ängskommittén.